Det var lite om bakgrunden till det här inlägget. Under dagen, och sedan på Twitter, har jag ägnat lite tid åt att begrunda just problemet med att någon handlar i god vilja, fast med dåliga metoder, och jag kom fram till att det suger. Problemen är flera. Till att börja med är det svårt att avgöra om en person faktiskt handlar på ett visst sätt för att den just vill gott, eller om det finns andra drivkrafter i bakgrunden. Det är lätt att trolla med ord så nästan vad som helst låter trevligt om man bara hittar rätt infallsvinkel. Nu tror jag inte att Göran Hägglund är ond och vill genomföra sina hemska planer utan vår vetskap. Jag tror att han faktiskt vill väl. Han har bara lite för skruvade värderingar för att lyckas göra det på rätt sätt. Att tillbe en galen diktator kan ha den effekten på folk.

Ett annat problem är det där med att folk ljuger om att de vill väl. Sanning och Konsekvens gjorde en bra granskning om alternativmedicinare som erbjöd behandling mot cancer, trots att detta är olagligt. Det finns så oerhört många exempel inom alternativmedicinen som förväntas accepteras för att utövarna ”vill väl”. Detta är rent skitsnack. Det finns inga som helst anledningar att godta meningslös vård på grunden att utövarna vill väl. Det går att rättfärdiga precis vad som helst med det argumentet, och när det kommer till alternativmedicin är det extra dumt. På dagenshomeopati.se gnälls det mycket över hur Big Farma trycker ned alternativutövarna och de visar den ena dåligt genomförda studien efter den andra och fyller ut med anekdotiska bevis för att styrka sin sak. Just homeopatika är ett väldigt bra exempel då det inte längre finns en diskussion om huruvida det har effekt eller inte. Alla som har läst på det minsta om homeopati vet att det är fullkomligt verkningslöst. Om man har sett evidensen och ändå menar att det finns en effekt antingen ljuger man eller saknar några av indianerna i den där kanoten. Då spelar det ingen roll vad ens intention är. Antingen lurar man i folk verkningslösa preparat, eller så är man dum i huvudet. I vilket fall har ens handlingar konsekvenser som inte går att förklara bort med att man ”Bara ville väl”. Det är så lätt att låtsas att man inte förstod vad det skulle leda till.

Det var den goda intentionen. Lägg därtill till en dålig metod. Propagera för kärnfamilj för att barn ska få en trygg uppväxt, slänga ut invandrare för att hindra brottslighet, ge låtsasmedicin till verkliga problem – oavsett om du menar väl betyder inte det ett jävla piss om din metod är åt helvete. Och vi måste våga ställa högre krav på det. Det räcker inte att vilja väl! God intention kombinerat med dålig metod är inte mycket bättre än dålig intention om man ser till resultatet. Att mena att god intention är tillräckligt för att rättfärdiga något är inte bara naivt, det är dumt och kan få väldiga konsekvenser. Och det fungerar inte att säga ”Jag visste inte, jag ville ju bara väl” hur länge som helst. Till slut måste man rätta till hur man gör saker också.

“Otur att jag lämnade paraplyet hemma på Ön”, sade han. Hans Vän sade:

“Det ska nog gå bra.”

Efter att ha förlorat stort klädde Unge Herrn på sig sin rock, knöt sin halsduk runt halsen, trädde handskarna över händerna, slängde ryggsäcken över axeln, greppade tag i resväskan och lämnade Lägenheten På Sjätte Våningen. Han tog hissen ned tillsammans med en tant, och stämningen var ansträngd.

När dörren slog igen bakom honom och han kände vinden smeka hans kind insåg han att det kanske inte var så farligt trots allt. Fast av temperaturen på smekningen att döma led vinden av dålig blodcirkulation. Så snart han lämnat parkeringen började regnet falla med en högre hastighet, och vinden bytte sin ljuva, om än kalla, smekning mot den där läderpiskan vi alla har men skäms över och därför gömmer längst in i garderoben bakom de där skorna som vi “inte vill slänga för de är ju ett sådant kärt minne” som fungerar som skydd. Vid horisonten såg han hur en Spårvagn Nummer Sex lämnade mot stan och han suckade tungt för sig själv. När han nådde Hållplatsen kom en Spårvagn Nummer Fem farande, och Unge Herrn klättrade vigt in i den och tryckte sitt kort mot den gula maskinen, varpå Spårvagn Nummer Fem far vidare.

Men plötsligt stannade vagnen, och Chauffören sade med ett hånskratt:

“Nu kommer ni inte längre, era små lismande kräk, ty Den Mäktiga Härskaren Västtrafik har åkallat Den Stora Stormen Dagmars Efterskall, och inga vagnar tar sig över Bron Till Staden. Ut från min vagn, maskar!”

Unge Herrn och hans följeslagare gjorde som de blev tillsagda, och i gemensam trupp gick de mot en av busshållplatserna i närheten, där en Vacker Ung Dam stod och väntade bland annat oviktigt folk. Efter några minuter lämnade Den Vackra Unga Damen och Hennes Vänner hållplatsen och vandra mot bättre tider, medan Unge Herrn stod kvar tillsammans med Det Gamla Folket och Dagisbarnen. Men till slut gav han upp. Han begav sig mot Spårvagnen igen, och klev på en åt andra hållet för att ta sig tillbaka till Hans Vän i Lägenheten På Sjätte Våningen. Men så kom Räddaren. En gammal dam iförd Slöja och Brun Rock, Frälsaren, tog mod till sig och frågade Chauffören varifrån det gick en Buss, och Chauffören muttrade och pekade – oförmögen att stå emot Frälsaren. Unge Herrn sprang av Vagnen och letade upp denna mystiska plats där den legendariska Bussen Mot Staden skulle komma, och efter bara femton minuter av blåst, regn, hagel och Mannen Som Läste Metro i Ovädret kom Bussen. Som väntat var den nästan full, men Unge Herrn lyckades pressa sig in och dörrarna slog igen bakom honom likt krokodilkäftar kring Kapten Krok.

Det var trångt och varmt och luktade illa. Vid en hållplats kom en Äldre Man och Hans Harem med Gamla Kvinnor på bussen och tryckte sig in trots att det inte fanns plats. Efter en lång och svår resa stannade bussen vid Nordstan, där Unge Herrn klättrade av. Men först var han tvungen att ta sig an Knarkaren. Knarkaren var en äldre man med grå skäggstubb och en stor grå jacka som bestämt skulle på bussen samtidigt som alla andra skulle av. Han vinglade fram och luktade illa och höll ett stadigt grepp i Bussens Blå Maskin för Korten. Bakom Unge Herrn började Anda Folk som också skulle av att klaga och skrika, men Knarkaren stod kvar och luktade illa. Unge Herrn tog ett djupt andetag och tryckte sig framåt och lyckades ta sig förbi Knarkaren och dennes illaluktande lukt. Han fann sig själv stående ute i regnet och blåsten, med en känsla av illamående och kyla. Så såg han Räddningen. Nils Eriksson glänste i all sin prakt på andra sidan vägen, med sina Inbjudande Öppningar och Varma Dofter. Unge Herrn kämpade sig fram genom regnet och blåsten och tog sig in i en av Eriks Välkomnande Portar där han fann Lyckan i form av Värme. Den Vackra Unga Kvinnan såg han aldrig till igen, men på Bussen Mot Borås skrev han en Dålig Novell om hans eskapader, och alla var Lyckliga.

Å ena sidan har vi sådant som man nästan ska kritisera; stora, vinstdrivande företag såsom McDonald’s, Apple, Wallmart, Monsanto. I den kategorin hamnar också till exempel läkemedelsbranschen, musik- och filmindustrin och liknande. Vi kallar den kategori Ondska. Å andra sidan har vi religion, alternativmedicin, folk som sysslar med övernaturligheter som till exempel medium, siare, andetalare och de flesta som är emot de i kategori Ondska. Vi kallar den här delen för kategori Godhet.

Vilka slutsatser kan vi dra utifrån diskurserna kring de två grupperna? I kategori Ondska har vi alla dem som gör allt för att tjäna pengar helt utan att bry sig om huruvida folk far illa på kuppen. De handlar enbart utifrån egenintresse och har aldrig några goda avsikter i sina handlingar. De är rent ut sagt onda, hemska människor – medelålders, vita män med grå stråk i håret och kavaj. De sitter i sina stora, fina kontor och räknar pengar och smider planer medan världens fattiga tvingas arbeta för dem under vidriga förhållanden. Kategori Godhet, däremot, består av söta små gummor och gubbar som arbetar gratis eller nästan gratis för att de vill göra gott och hjälpa människor. Deras intentioner är rena och goda och om de skulle råka ta betalt är det bara för att de också måste få leva. Eller hur?

Så premissen är alltså att de som har som mål att tjäna pengar är onda, och de som har goda intentioner är goda och får därmed inte kritiseras.

I och med att jag mer och mer har tagit ställning mot kategori Godhet hör jag allt oftare kommentarer som ”Men du som är kritisk mot allt, varför använder du Apple?” eller ”Varför äter du på McDonald’s? Vet du inte hur de behandlar sina anställda?” Det har cirkulerat en bild på Steve Jobs och Dennis Ritchie som emfaserar att det är fel att hylla Steve som hjälte efter hans död för han var mer känd än Dennis som gjort mer för den ”digitala tidsåldern” än Steve. Man får inte hylla kända människor som tjänar pengar. Det är fult. Om jag ska sammanfatta varför jag väljer att inte så mycket kritisera varesig Apple eller McDonald’s beror det på att jag inte har någonting emot dem. Jag kritiserar det jag anser vara fel med dem – Apple är lite väl dyra, har en ful förmåga att låsa in information. McDonald’s gör inte särskilt god mat och de behandlar inte sina anställda särskilt väl av det jag hört. Detta gör dem inte till monster, och det är inte skäl nog för mig att bojkotta någon av dem. Jag gillar Apples produkter, och jag äter då och då på McDonald’s helt utan samvetskval av någon sort. Jag tror det hela i slutändan handlar om att de tjänar pengar. Mycket pengar. Massvis med pengar. Och om man gör det dras också slutsatsen att det är deras ända mål – att tjäna mer pengar helt utan samvete.

Om vi i stället riktar in oss på kategori Godhet en stund – den kategorin jag anser vara den fula av de två. För medan kategori Ondska gör en del oetiska val och fulerier är de ändå inte på långa vägar lika illa som religion och medium och många alternativmedicinska utövare. Det är bara att folk har en fantastisk förmåga att förbise det. Kanske för att kategori Godhet alltid agerar på ett sätt som får dem att framstå som att de alltid har det bästa för människan i åtanke. Terry Evans vill ju trots allt bara hjälpa människor få kontakt med sina döda släktingar. Att präster våldtar barn gör ingenting, för de sprider ett fint budskap och religion står ju för kärlek och vänskap och fina grejer. Och folk måste ju få ha alternativ till den onda läkemedelsbranschen. Så länge man har en god intention är allt lugnt.

Personligen tycker jag att det är oerhört oetiskt att ljuga folk rakt upp i ansiktet och säga att man har fått kontakt med deras döda föräldrar. Jag kan inte riktigt komma förbi det. Det är okej att misshandla barn både fysiskt och mentalt så länge man gör det i religionens namn. Könsstympning måste vara okej, för annars tar man bort en del av identiteten hos judarna. Och att berätta för sina barn att de kommer brinna i helvetet i all oändlighet om de är dumma och inte lyder Gud är ju okej det också. Och vem orkar bry sig om att kritisera homeopater för att de lurar folk att köpa sockerpiller – det handlar ju bara om små saker som förkylningar eller huvudvärk, och inte om cancer, för om man går till en homeopat när man har cancer är man ju dum i huvudet, Cissi Wallin parafraserad. Men stora företag – de tjänar pengar. De är onda!

I ärlighetens namn har jag inga större problem med att företag tjänar pengar på att göra produkter. Det är helt i sin ordning. De ska kritiseras för det de gör fel, men de är inte nödvändigtvis onda bara för att de också råkar ha ett vinstintresse. Det är värre att  ljuga för folk, ge dem verkningslösa behandlingar och låtsas som att man inte har något vinstintresse trots att det är det enda som driver en. För de flesta påstådda medium vet mycket väl att andar inte finns, det är jag helt säker på, men det är en bransch där man kan tjäna grova pengar enkelt utan att faktiskt kunna göra något utöver att lura folk. Och det är tacksamt. Dessutom är tro en helig graal som inte ska kritiseras, så de sitter ju ganska säkra där också.

Jag inser att det här inlägget har tappat tråden lite, men jag väljer att bortse från det och i stället låta tankarna löpa. Vad man får kritisera handlar nog i stora drag också om man som är mainstream respektive alternativt. Något som alla har är okej att kritisera, men det som är lite udda och annorlunda ska visas respekt. Varför tycker jag att man bör hårt kritisera även ”ofarlig” alternativmedicin och tro på till exempel spöken, andar och gudar? Det ska kritiseras för att det är bakom den här normaliserade fasaden som det farliga finns. Det är där som de stora fiskarna lurar. Galna fundamentalister, sekter, lurendrejeri i storformat i stil med Power Balance.

De stora företagen vet man var man har dem. Och de kritiseras med all rätt, men man måste våga rikta sig mot där det verkligen behövs, och det är mot dem som försöker inbilla oss att de vill väl.

I call bullshit.

Birros senaste krönika är en av många där han dömer och anklagar. Den här gången handlar det inte om att vi inte tror på Gud – vilket är en aning förvånande, jag skulle nästan våga satsa pengar på att vi dricker för att vi inte känner Gud – utan om att vi så oerhört ofantligt måste dricka hela tiden. Till och med på julen! För sprit, som Birro säger, är svenskarnas allra heligaste. För när vi dricker, då blir vi svin. Allihop. Vi förlorar kontrollen, skäller på våra släktingar, degraderar oss själva till apor! Alla. Utan undantag! Här generaliserar vi vilt. För Marcus, han känner oss, och han vet hur vi blir när vi blir berusade.

Men det finns ett glapp i argumentationen. Han pratar inte till de som dricker fyra gånger i veckan, slår sin fru eller tar återställare. Han pratar till oss. Till dig och mig. Vi svenssons som bara dricker lite då och då. Vi som inte blir monster när vi dricker. Eller vänta nu. Det blir vi ju visst, det sade han ju. Men i nästa stycke gör vi inga fel när vi är lite berusade, för att sedan bli apor två sekunder senare. Det är en närmast schizofren bild som presenteras av oss. Vi blir monster redan när den första klunken av det där dyra rödvinet når vårt blod. Jag måste säga att jag har vissa problem med att känna igen mig i hans beskrivning av mig. Vi ska låta bli att fastna i meningslöshetens klister. Låta bli långa köer. I alla fall om det handlar om att dricka bara för sakens skull. Men om man inte dricker bara för sakens skull? Om man dricker för att man tycker det är gott? Eller gillar den där känslan efter en eller två öl. Om man aldrig tappar kontrollen. Gör man fel då? Måste man avstå bara för att man kan? Måste man bevisa något genom att inte dricka?

Så vad handlar det om? frågar han. Egentligen? Ja, kanske är det just att det ibland kan vara lite trevligt att vara lite smått berusad? Det finns ingen synd i det.  Det finns bra och dåliga val. Och anser du att det är ett dåligt val att dricka på jul – hur lite det än är – så avstå. Det finns ingen skam i att tacka nej till alkohol. Men man ska inte heller behöva känna skam för att man tar ett glas vin. För det Birro gör är inte att uppmuntra till bra val – det Birro gör är att skuldlägga människor. Han skuldlägger människor som väljer att leva annorlunda än honom, och han använder barn som verktyg för att göra detta. Det är inte riktigt snyggt.

Så ta ett glas vin, för guds skull, om du känner att du klarar det. De flesta gör nog det. Men du kan ju åtminstone tänka efter innan. Kanske är det värt att fråga sig varför man vill ta ett glas mot julaftonskvällningen. Handlar det om att du helt enkelt inte kan avstå, så är det kanske dags att söka hjälp. Känner du att du, utan att ljuga för dig själv, faktiskt skulle kunna avstå men väljer att dricka för sällskapets eller smakens skull tänker jag inte lägga någon skuld i ditt val. För jag känner inte dig, och jag gör inga anspråk på det. Det är faktiskt upp till dig. Men som Birro säger – tänk på barnen.

Och jag som inte ens gillar vin.

Jag tycker detta är ett problem. Genom att nöja sig med ”förklaringen” att det är en ande som gjort något stannar man inte bara vid första bästa stopp, man låter också hjärnan helt vila från att försöka hitta lösningar. Under middagen lade jag fram min hypotes till varför det blev som det blev med klockan. Den var med största sannolikhet helt fel, och jag har väldigt svårt tänka mig att det skulle vara anledningen till klockans beteende, men jag tog de iakttagelser som fanns och försökte sätta ihop en rimlig hypotes utifrån det. Reaktionen jag fick var: ”Det låter inte särskilt spännande. Andar låter mycket mer spännande.”

Jag tycker detta är ett problem. När en förklaring på ett problem kräver att man måste hitta på ytterligare en rad förklaringar för att den första ska vara rimlig är det något som inte stämmer. Om vi säger att hypotesen att det var en ande som ligger bakom är sann uppstår en rad andra frågor som också måste vara sanna: det innebär att det finns ett liv efter döden, och som ande kan man påverka den fysiska verkligheten. Detta borde det göra väldigt lätt för medium att bevisa deras påståenden och då uppstår frågan om varför de aldrig lyckats bevisa någonting överhuvud taget.

Att stanna vid förklaringen att det är en ande som ligger bakom är en direkt kränkning mot intellektet. Det betyder att man i stället för att bry sig om att tänka vidare stannar vid den första och bekvämaste lösningen. Det är inte särskilt smickrande. Dessutom normaliseras den typen av påhittade förklaringar och kraven att man ska komma med verklighetsbaserade sådana sänks. Det är en fara mot nytänkande, innovation och sunt förnuft. Bland annat. Jag ser hellre att någon kastar ur sig ett felaktigt försök till en riktig förklaring – självklart då med vetskapen om att det bara är spekulationer – än att vi stannar vid att ”det måste vara en ande”. Förklaringen att det rör sig om något övernaturligt kan aldrig vara mer spännande än den som rör sig i verkligheten. För det är inte spännande att stanna vid första hållplatsen i tankeexperiment. Det är fegt.

Mitt förra inlägg gjorde mig medveten om vad det är som är fel (en vild chansning, men det kan ligga någonting i det). Efter att ha spenderat stora delar av november med att sitta vid datorn och skriva hamnade jag plötsligt i en situation där jag inte hade något tydligt mål och inte ett arbete att ordentligt arbeta med. I och med det förra inlägget fann jag åter känslan av att söka artiklar, skumma texter efter relevant information och kladda anteckningar vid sidan av. Och jag tror jag har saknat det. Från att gå till väldigt aktiv under november till helt utan mål i december var nog en svårare omställning än jag riktigt förstått, och att ha någonting tydligt att arbeta med hjälpte mig att bli av med en del av den trötthet som följt mig den senaste tiden. Jag kan inte låta bli att längta till januari då grupparbetena är slut och jag på riktigt kan ta mig an en större uppgift på egen hand och arbeta i min takt och på mitt sätt (om det visar sig att också rapporten i Vetenskapsteori och Metod II är ett grupparbete vet jag inte riktigt vad jag tar mig till).

Kanske är det sådant här jag faktiskt vill spendera min tid på? Det verkar plötsligt otänkbart att inte söka en master när jag är klar med kandidaten. Att gå ut till ett ”vanligt” jobb känns inte det minsta lockande. Jag tror jag klarar mig bra utan det.

Vi kan börja med att prata lite om bibliotekens uppdrag. I bibliotekslagen står det att bland annat att biblioteken ska verka för främjande av läsning och litteratur, information, upplysning och utbildning samt kulturell verksamhet i övrigt [...]. Dessutom slår den fast att allmänheten avgiftsfritt [skall] få låna litteratur för viss tid. Biblioteken ska alltså främja läsning och litteratur utan kostnad för allmänheten. Det är alltså en demokratifråga vi har att göra med. Alla ska ha samma rätt och möjlighet att få tag på information oavsett kön, ålder, etnicitet eller ekonomisk situation. Är ni med så långt?

Om vi börjar titta lite på hur det pratas om den rådande situationen framkommer en bild som inte helt känns som den stämmer överens med bibliotekens uppdrag (kostnadsfri information för alla oavsett bakgrund, ni kommer fortfarande ihåg?). Om vi börjar med Fredrik Sjöshult, ekonomireporter på Expressen. Sjöshult ifrågasätter hur förlagen resonerar då de låter biblioteken få tillgång till Zlatans nya bok samtidigt som den släpps att köpa. Näthandeln Dito var ute direkt och erbjöd boken elektroniskt, något som Sjöshult kallar för ”en kul satsning”. Men morgonen därpå sätter han kaffet i halsen då han ser att e-lib redan erbjuder boken för gratis lån via biblioteken! Han frågar sig varför han ska köpa boken om han lika gärna kan låna den på biblioteket, och varför det inte är som förr – att nyheter kom till biblioteket först några månader efter de släppts i bokhandlarna.

Personligen har jag svårt att förstå mig på det här synsättet. Det kanske beror på att jag studerar till just bibliotekarie – eller att jag ser ett större perspektiv än bokhandlarnas vinst. För att biblioteken ska överleva i dag krävs att de är konkurrenskraftiga. Ett mer nyliberalt marknadsparadigm som appliceras på den offentliga sektorn gör det svårt för biblioteken att fullfölja sitt uppdrag utan att också försöka ta sig in på den privata sektorns planhalva. Nyheter måste finnas tillgängliga, och att ta betalt för utlån är ingen möjlighet (kostnadsfritt, ni är fortfarande med?). För att svara på Sjöshults fråga: du behöver kanske inte köpa boken eftersom den faktiskt finns gratis att låna. Är inte det fint? Och genom att låna boken (som är gratis för dig) hjälper du till att öka lånestatistiken, vilket leder till att biblioteken med lite tur för mer pengar och kan fortsätta låna dig gratis litteratur. Är inte det en fin bild, så säg?

Nu tänkte jag att vi går vidare till de ruskigt trevliga kommentarsfälten till artikeln på Dagens Industri. Jag kommer plocka ut några kommentarer jag finner extra intressanta och kommentera dem här. Till att börja med har vi jojo som tycker att biblioteken bör ta ut en avgift på 10 kronor per lån av e-böcker, vilket genast ställer till det om man tittar i bibliotekslagen. På så sätt blir det billigare för biblioteken, och det minskar okynneslånen, som jojo så fint framställer det. Många andra menar på att det är bättre att kräva ett bättre avtal med e-lib, något som jag fullständigt håller med om. Det avtalet som finns nu är inte hållbart, något som också Niclas Lindberg tar upp i en debattartikel på SVT.se. En annan kommentar som roade mig stort var från signaturen SD, som tycker att man bör släppa biblioteken fria då sossetänket är överspelat och vi slipper kommunistcensur. Dessutom ska låntagarna betala per lån. Inga nyheter här, alltså. Demokrati är väl också ett överspelat begrepp, om man ska tro Sverigedemokraterna? Sista kommentaren jag vill ta upp är från signaturen Vet bäst ;) som tycker det är sorgligt att biblioteken numera tycks agera för att minska läsandet snarare än främja det. Kommentatorn tycker det är fel att bibliotek slutar låna ut e-böcker då dessa är både enklare att hantera och miljövänligare, och tycks helt missa poängen med att det är ett ekonomiskt problem det handlar om. Vet bäst ;) anser att det skulle vara en bättre idé att förbjuda hemlån av böcker i stället, och tycks ha tillräckligt med feltänk i sin argumentation att jag skulle kunna ägna ett helt inlägg åt det.

Jag diskuterade situationen med en yrkesverksam bibliotekarie för ett tag sedan. Hon sade att det inte spelar någon roll att de förlorar pengar på det – låntagarna ska ha möjligheten att låna elektroniska böcker, det är en del av det demokratiska uppdraget. Biblioteken får kämpa hårdare, ansåg hon. Susanne Hägglund, biträdande bibliotekschef i Eskilstuna, beskriver situationen för Sveriges Radio.

Jag hoppas innerligt att e-lib är öppna för att diskutera fram ett nytt avtal och att politikerna förstår bibliotekens värde. Biblioteken står för så mycket mer än att bara låna ut böcker, och genom att inte utnyttja vad man kan få ut av dem förlorar man mycket. Och man förbiser en av demokratins grundpelare.