En utvärdering av FUSK-projektet

I kursen Verksamhetsförlagt Projektarbete fick vi i uppdrag att utföra eller utvärdera ett projekt vid ett bibliotek eller annan kunskapsinstitution. Jag tog på mig att utvärdera FUSK-projektet, ett projekt med syftet att utveckla gymnasieelevers informationskompetens, källkritik och källhantering. Jag kommer nedan kort presentera utvärderingen och de resultat jag kom fram till.

Bakgrund

De senaste åren har mycket fokus i undervisning flyttats från att memorera faktakunskaper till självständigt arbete och med större krav på kritiskt tänkande om informationskompetens. Detta, i samband med att ansvaret att kontrollera att information är korrekt allt mer flyttats till efter snarare än före publicering, har lett till allt större krav på elevernas förmåga att hitta, sålla och värdera information. FUSK-projektet ligger i linje med detta, en metod för att förbättra elevernas källkritik, källhantering och informationskompetens. FUSK har genomförts på skolan mellan åren 2011-2013, men har nu lagts på is tills vidare.

Metod

Som underlag för utvärderingen genomfördes en fokusgruppsintervju med tre lärare och två enskilda intervjuer – allt som allt intervjuades alltså fem stycken lärare. Dessutom fanns utvärderingar från de klasser som genomgått projektet.

Resultat

De flesta såväl lärare som elever var positiva till metoden och kände att de lärt sig mycket. Lärarna lyfte bland annat fram att de fått en fördjupad kunskap om källhantering och många elever rapporterade att de lärt sig skriva uppsatser, göra källförteckningar och varför det är viktigt att referera. Både lärare och elever nämnde att de i och med projektet fått en tydligare bild av hur biblioteket och bibliotekarier kan användas i undervisningen, och glädjande nog var bibliotekariens kompetens inom området inte någon förvåning för lärarna. Lärarna upplevde att det var enklare att ta upp källkritik senare i undervisningen med eleverna efter att de genomgått projektet.

De problem som identifierades var bland annat att eleverna kände sig pressade på grund av tidsbrist och att de upplevde att det var ett stort stort arbete, något som de inte var vana vid sedan tidigare. Lärarna menade att det var svårt att anpassa schemat när flera olika parter skulle hålla i lektioner och att det var kunde vara svårt att lägga lektionerna i fas där eleverna var i projektet.

Diskussion

I det stora hela var projektet uppskattat och gav goda resultat för både elever och lärare, och trots att inte alla elever tyckte det var roligt var det många som kunde tänka sig att göra om liknande projekt. Utifrån elevernas utvärderingar är jag övertygad om att alla, även om de som inte fann något nöje i projektet, lärde sig mycket under det, och att det är värdefullt för både lärare och elever att ta del av en djupdykning i källkritik och källhantering.

Ni kan läsa hela utvärderingen här: En utvärdering av FUSK-projektet

Några tankar kring eböcker

Allt som oftast kommer det på tal striden mellan eboken och det som vi nu ser som den ”klassiska” boken. Det finns flera argument för båda sidor. Bland annat nämns det ofta att eboken inte är en bra ersättare av den klassiska boken på grund av att a) det tar bort ”känslan” av att läsa en ”riktig” bok, och b) det är obekvämt för ögonen. Det är också svårt att orientera sig hur långt man har kommit i boken, de går inte att ha i bokhyllan och så vidare. I de flesta diskussioner tycks eboken rätt snabbt få platsen som den självklare förloraren. Jag skulle vilja ge min syn på det hela.

Jag tror inte att eboken kommer ersätta den klassiska boken, åtminstone inte på ett bra tag framöver. Jag har inget emot att läsa på iPaden (och skulle nog haft ännu mindre emot det om jag hade haft tillgång till en platta med e-ink), men kan hålla med i mycket av den kritik detta nya och spännande medium får utstå. Oftast tycker jag dock att diskussionen är en aning snedvriden. Man tenderar att prata om det som om den enda skillnaden är att texten i ena fallet läses på en skärm. Och om det är framtiden för eböcker kan vi lika nästan gärna lägga av med det direkt. Helt meningslöst. Där jag ser potential i eböcker är i allt som inte går att få i en klassisk bok. Integrerade filmklipp, länkar till andra delar av texten såväl som till externa källor, pop-ups, definitioner med mera. Plötsligt har vi ett annorlunda sätt att berätta historier! Det kan bli en slags interaktiv berättelse om man så vill det. En deckare där man själv kan vara med och lösa delar av pussel. Eller möjlighet att lägga in en bild som läsaren kan vrida och vända på, se ur olika perspektiv. Filmklipp, bakgrundsljud och -musik skulle kunna ge helt nya dimensioner till berättelsen!

Men i stället har vi fastnat i en diskussion om huruvida text gör sig bättre på papper eller skärm. Snacka om att missa en hel värld av möjligheter. Det finns ett verktyg för iBooks där man kan göra så gott som allt jag nämnt ovan. Ett gäng böcker finns redan publicerade i iBooks (jag håller just nu på att ta mig igenom en bok om statistik som använder alla möjliga knep för att förenkla lärandet), och det kommer fler. Jag tror inte, och tycker inte, att eboken ska ersätta den klassiska boken. Däremot tycker jag att det vore synd att kasta bort en möjlighet att berätta historier på nya sätt för att man är fäst vid ett tidigare format.

Så i slutändan skulle jag vilja säga att båda är vinnare. Men i olika strider. Och båda versioner har sin plats. Så länge de utnyttjas på bästa sätt.

Uppsatstips

Jag tänker ge er några tips, alla ni som i höst ska ge er in i den fantastiska upplevelsen att skriva kandidatuppsats. Det är några tips jag önskar att jag hade fått när jag skrev mitt examensarbete, och som jag tror kan göra stor skillnad i arbetssättet och hur man tänker kring uppsatsen.

Det första tipset är ett verktyg i Microsoft Word. Hur mycket jag än avskyr programmet i fråga måste jag erkänna att det här är en funktion som är ytterst användbar. Funktionen kallas References. Ni hittar det under fliken Document Elements på Mac eller under References på Windows (finns bra tutorials för ytterligare information om det här (Word 2010), här (Word 2013) och här (Word för Mac). Genom att lägga till de källor ni använder när ni skriver – oavsett om det är böcker, artiklar, hemsidor, bokkapitel, rapporter eller whatever – kan ni sedan enkelt lägga till referenser i texten allt eftersom. Och det bästa av allt – när ni är klara med uppsatsen kan ni bara välja att skapa litteraturlista, så får ni en färdigsorterad, färdigformulerad och korrekt litteraturlista. Ni kan också välja mellan ett antal olika stilar såsom APA, Harvard eller Chicago, och om ni byter stil ändras alla referenser i texter automatiskt. Ni behöver aldrig mer oroa er för att hänvisa inkorrekt.

Nästa tips är väldigt annorlunda, men tar ändå sin utgångspunkt i det förra tipset. Nästa tips är som lyder:

Börja så snart som möjligt, gärna redan nu, tänka på vilket ämne ni vill skriva om. Och då pratar vi i breda termer. Inom Biblioteks- och Informationsvetenskap kan det vara exempelvis informationssökning, referenssamtal, biblioteket som rum, databaser, barnbibliotek eller informationskompetens. Tänk stort och svepande. När ni har bestämt ett ungefärligt område ni tror att ni kan vara intresserade av att skriva något om, se då till att börja samla på er litteratur. Börja redan nu skumma lite artiklar och böcker, skaffa er en grundläggande förståelse för området. Se till att ni när ni ska välja ett faktiskt fokus till uppsatsen har såpass bra koll på ämnet att ni vet vad ni är intresserade av och vad som kan behöva undersökas. Genom att läsa på i god tid får du förmodligen också ett större intresse för ämnet och det är enklare att engagera sig i arbetet. Du sparar massor av tid i början av uppsatskursen som går ut på att sätta sig in i och förstå sitt ämne.

Lägg till detta till det första tipset. Se till att spara referenser till allt du läser i ett dokument och spara det i en mapp som heter Kandidatuppsats. Då har du dessutom röjt undan problemet med mycket av den inledande litteratursökningen, och eftersom du har referenser till allt du läst slipper du den förbannade tanken ”Jag kan det här, men behöver nog en referens. Var sjutton var det jag läste det…?” Det är skönt att slippa.

Om du vill ta det till ytterligare en nivå ser du till att ta anteckningar för varje text du läser. Vad var extra viktigt? Vilka nya upptäckter gjorde de? Användes någon särskilt spännande teori du kanske själv vill använda så småningom? Om du ser till att läsa en artikel i veckan fram till att uppsatskursen börjar kommer du ha en god grundförståelse för ämnet, och det för inte särskilt mycket extra arbete. Det är mitt tips till er. Hoppas ni får ut något av det.

Ensamma Vargen – Första intrycket efter första döden

För några dagar sedan fick jag nyutgåvan av Ensamma Vargen på posten. Jag var med och Kickstartade det och fick nu hem både soloäventyret och rollspelet.

För er som inte känner till Ensamma Vargen är det ett spel man kan spela antingen på egen hand eller med en vän. Man skapar en enkel rollperson med några egenskaper och förmågor och tar sig sedan igenom ett äventyr. Soloäventyret är i bokform, och fungerar genom en enkel trädstruktur. Du läser en text och i slutet av texten får du göra ett val. Beroende på vilket val du gör får du gå till en annan del av boken med ny text och nya val. På så sätt tar du dig fram genom berättelsen. Hur du kan spela tillsammans med en vän är som jag och Alexander gjorde som unga – en läser och den andre gör valen, på så sätt slipper man också riskera bli spoilad om man råkar börja läsa fel text eller så.

Spelet är oförlåtande och svårt, och jag har nyligen förlorat för första gången. Jag kom tyvärr inte särskilt långt, och får börja om från början nästa gång jag plocka upp boken igen. Det är möjligt att ”spara” spelet och undvika permanent förlust om man då och då skriver ned var i boken man befinner sig innan man gör val, men då försvinner en del av charmen av spelet, om du frågar mig.

Ensamma Vargen är från början skrivet av Joe Dever, en brittisk spelskapare som skapade spelet Lone Wolf i mitten av 1980-talet. En svensk utgåva började ges ut av Äventyrsspel redan året efter de publicerades på engelska. Nyutgåvan ges ut av Åskfågeln, som bland annat består av Anders och Tove Gillbring (som också står bakom det populära rollspelet Western). Nu har också en ny kickstarter dragits igång av spelbolaget Cubicle7 som ska ge ut ett nytt Lone Wolf-rollspel på engelska, så den som vill grotta ned sig i Magnamund (som världen Ensamma Vargen utspelar sig i heter) lever i rätt tidsålder. Det verkar dessutom som att både det svenska och engelska spelet bygger på samma regler, så kan du ett kan du det andra.

Soloäventyrets och rollspelets regler är närmast identiska förutom några enstaka förmågor som fungerar aningen olika i de olika versionerna. Båda använder samma karaktärsblad och bygger på ett enkelt system baserat som använder en tiosidig tärning. Varje karaktär har två värden – Stridsvärde och Uthållighet. Stridsvärdet är en karaktärs styrka, hur bra hen är i strid och liknande, medan Uthållighet representerar både karaktärens hälsa, stamina och så. Utöver detta har varje karaktär fem Förmågor av tio möjliga. Det kan exempelvis röra sig om att karaktären har en viss telepatisk kontakt med djur, kan hela sig själv eller sina vänner, kan flytta små föremål med tankekraft eller sätta upp en mental sköld för att skydda sig mot attacker. Varje karaktär kan bära upp till åtta föremål i sin ryggsäck och max bära två (av spelets tio) vapen. Mycket mer komplicerat än så är det inte. Inga långa listor med utrustning eller slumptabeller för bakgrundshistorier. Strider är lika enkla. Med hjälp av skillnaden mellan hjältens och fiendens Stridsvärde och ett tärningsslag tas en skada  fram på en tabell. När antingen hjältens eller fiendens Uthållighet når 0 är denne död. Med detta inte sagt att det inte finns något djup i striderna. Djupet ligger dock mest på en metanivå som handlar om hur spelarna väljer att hantera hur många som är aktiva i striden, hur många hjältar som slåss med fienden och hur man hanterar avståndsvapen. Eftersom jag inte hunnit testa rollspelet in action än är det dock svårt att uttala sig om ytterligare.

Systemet ger känslan av att i första hand låta en engagera sig i äventyret, och slippa komma ihåg regler för varje möjlig situation. Det känns tydligt inspirerat av samberättarspel snarare än klassiskt Dungeons and Dragons, samtidigt som det om och om igen läggs vikt på relationen mellan spelare och spelledare.

Ensamma Vargen har sedan många år främst varit ett gott minne hos mig, och många av de äventyr jag upplevde som ung (gigantiska isslott, hjälmar som skjuter spikar in i huvudet på den som tar på sig dem, och svettiga strider med de mörka monstren i Magnamunds värld) finns fortfarande kvar hos mig. Tack och lov verkar det inte som att nyutgåvan av spelet kommer förstöra något av det. Snarare tvärtom. Böckerna är briljant illustrerade av Lukas Thelin och lyfter stämningen oerhört. Språket är enkelt och tydligt, och även om det letats sig in några stavfel och korrekturmissar här och där är det inget som dyker upp allt för ofta. Efter att jag testat rollspelet i en ordentlig spelsession får jag återkomma med en recension av introduktionsäventyret som ingår i rollspelsboken.

Men för nu avslutar jag med att starkt rekommendera ett alldeles utmärkt spel, och håller tummarna att vi kan se ett nysläpp av inte bara alla 28 soloäventyr, utan också ett ordentligt rollspel med gott om supplement.

Om F!, PP och debatten

Det är mycket ståhej i politiken i dag. Främst kring Feministiskt initiativ. De är oseriösa, ett enfrågeparti och extrema, säger man. Förespråkarna låter ofta som om F! är lösningen på alla problem. Motståndare framställer dem som om domedagen är här om de väljs in i riksdagen. Det är en rätt svartvit och tråkig bild av situationen. Och jag tycker man missar ett viktigt perspektiv i debatten.

När Piratpartiet kom på tal för några år sedan fanns en del liknande tendenser i debatten. Allt de ville var att det skulle vara lagligt att ladda ner. Eller? Ordet pirat är så nära kopplat med nedladdning att man fastnade på namnet snarare än deras partiprogram. Och gud förbjude att de skulle komma in i riksdagen! Då skulle allt bli kaos!

Jag skulle våga påstå att det är en snedvriden debatt. Man diskuterar utifrån falska premisser och slänger halmdockor till höger och vänster. Mitt resonemang kring F! och PP (och andra partier av den typen som anses kämpa för framförallt en typ av fråga (SD borträknat, men mer om det senare)) är att de är nödvändiga och viktiga. Jag vill inte se något av dem i en ledande position i svensk politik, men jag vill gärna ha dem aktiva i debatten. De lyfter frågor som ofta prioriteras bort. Det pratas jobb, skola, skatter och sjukvård i partidebatter. Men frågor om frihet på nätet, integritet, utsatta gruppers plats i samhället, kultur och nätvaro (se Det nätpolitiska manifestet av Christopher Kullenberg för en djupare diskussion om nätvaro) får knappt någon plats i rampljuset. Viktiga frågor som behöver lyftas. Frågor man inte får glömma när det pratas om hur mycket pengar man får kvar i plånboken efter skatt.

Jag vill inte att varken F! eller PP ska ha en ledande roll i svensk politik. Men jag vill ha dem konstant närvarande, som någon som ständigt står bakom en och petar på en och påminner om att lyfta fler perspektiv och att inte glömma vissa frågor. Ett sätt att finnas i vårt medvetande är att vara kontroversiella. Ett annat att rida på vågen av publicitet som skapas kring händelser som Ipred, ACTA och Patriot Act.

Debatten i dag tycks handla om huruvida ett parti ska ha mandat att bestämma, inte om deras existensberättigande. Det måste förändras.

Sverigedemokraterna då. Finns inte de alltid där och petar och lyfter en viktig fråga. Jo, det gör de. Men de gör det på fel sätt och av fel anledning. De infekterar debatten och får folk att ta ställning mot dem snarare än föra en faktisk diskussion om sakfrågan. Vad vi skulle behöva i stället är ett parti som i stället för att lyfta problem invandrare för med sig lyfter fördelarna invandring kan innebära, och hur vi bäst tar vara på dem.

I ett drömscenario hade varken F!, PP eller ett vettigt ersättningsparti för SD behövts, utan de frågor de lufter skulle leva i debatten utan att de behövde tjata om det. Men i dag har vi inte den turen. Så i stället för att slåss med näbbar och klor mot dem, se dem som en resurs, ta vara på deras perspektiv och se hur det kan gynna er egen politik. För det är viktiga frågor, och så länge de inte diskuteras i de Stora Partiernas rum är mindre och mer fokuserade partier nödvändiga. För såväl debatten som demokratin.

Child of Light – ett första intryck

För att börja från början – Child of Light är nog det vackraste spel jag upplevt. När jag startade upp det kunde jag inte annat än att sitta och stirra en stund. När det kommer till det grafiska är det perfekt. Nu när det är ur vägen kan vi prata lite om resten.

Jag har inte spenderat särskilt mycket tid med Child of Light än, men av det jag spelat har jag älskar så gott som varje sekund av det. Världen som byggs upp är otroligt inbjudande. I bakgrunden rör det på sig. En jätte vandrar förbi långt därborta och marken skakar under dig för varje steg den tar. Jag spenderar nog lika mycket tid med att leta efter nya saker i bakgrunden som att faktiskt spela. Det är en oerhört trevlig upplevelse.

Spelmekaniskt påminner det om Limbo. Du kan springa åt höger, du kan springa åt vänster, och du kan hoppa. Tidigt i spelet får du en liten medhjälpare, en eldfluga, som du styr med högerspaken och som kan hjälpa dig lösa pussel, hela dig eller förblinda fiender så du kan smyga förbi dem.

Du spelar som Aurora, en rödhårig flicka som vaknar upp i världen Lemuria och som försöker hitta tillbaka till sin pappa och sin egen värld. Det dröjer inte länge förrän du lyckas hitta ett svärd, och samtidigt som jag älskar att man spelar som en liten flicka med stort svärd som spöar skiten ur gigantiska spindlar och är allmänt bad-ass är jag väldigt glad att de inte gör någon stor grej av det. Det känns aldrig som att de försöker visa att ”tjejer också kan”. Det är det mest naturliga i världen att spela som en liten flicka med en svärd som påminner om Clouds. Det gör mig glad.

Och när vi ändå kommit in på ämnet rollspel kan vi ju passa på att prata lite om stridssystemet också. Stridssystemet är klassiskt Active Time Battle (ATB) där en mätare laddas upp och när mätaren är full får du attackera. Alla aktörer i en strid delar samma mätare, men rör sig olika snabbt upp längst den. Största delen av mätaren består av ett område kallat ”Wait”, medan slutet av den kallas ”Cast”. När ens karaktär når början av Cast får man välja vilken typ av handling man vill göra, och när mätaren når slutet av Cast genomförs den. Olika handlingar rör sig olika snabbt i Cast-området. Till detta kan man använda sin kompanjon eldflugan. Om man flyger honom i närheten av fiender rör de sig långsammare upp längst mätaren, medan om du flyger honom till en av dina karaktärer återfår de hälsa. Ett bra sätt att liva upp ett annat rätt föråldrat stridssystem.

Eftersom jag bara spelat i några timmar än så länge är det svårt att säga mycket mer i nuläget. Det är vackert, gameplay är bra och stämningen solid. Och musiken! Så. Underbar. Musik!

Jag kan inget annat än att rekommendera Child of Light med hela mitt hjärta. Det finns till PC, PS3, PS4, Wii U, Xbox 360 och Xbox One, så vad du än sitter på för maskin råder jag dig att införskaffa det. Det är en upplevelse värd varenda krona.

En tanke om invandring och misshandel

Människor kan verkligen vara vidriga ibland. Är det bara jag, eller känns de som att de som menar att Sverige blir osäkert på grund av invandring är de som gör Sverige  osäkert? För varje misshandel vattnas deras argument ut. För varje Våldsdåd förintas deras trovärdighet än mer. Det är inte invandrare man bör vara rädd för – det är de som motsätter sig invandring genom våld.

Utvecklingen av Sverige som oroar mig är inte grundad i människorna som kommer hit. Den är grundad i människorna som redan är här. De som är oförmögna att se bortom sig själva. Jag är rädd att steget mellan att misshandla en kvinna för att bära slöja som en symbol för att visa sitt missnöje med invandring och att göra som Behring Breivik bestämma sig för att ta kål på de man anser ”Ligga bakom” invandring är ett alldeles för kort steg. Jag är rädd att Sverige riskerar bli en plats där man som våldsam invandrarfientlig riktar sin ilska och sin oförmåga att ta till sig nytt mot många fler håll. Jag är rädd för en våldsutveckling vars enda grund i invandring har med de som är emot den att göra. Det är inte du som kommer till Sverige som förstör vårt land – det är du som redan finns här och vill förhindra andra att komma hit.

Speltips: Don’t Starve

Du vaknar med endast kläderna på kroppen. En lustig man står framför dig. Det blir snart mörkt, säger han. Du borde hitta dig någonting att äta innan dess. Sedan försvinner han och du lämnas ensam kvar. Detta är alla instruktioner du får. Runt dig finns några träd, buskar och högt gräs. Kanske en sten. En bit bort traskar en kanin fram och tillbaka. Du måste hitta någonting att äta, sade mannen. För snart blir det mörkt. Och ett tips till. Du vill ha en eld också.

Don’t Starve är vad det heter. Det går ut på att överleva. Du börjar med ingenting på en okänd plats. Och för att överleva är det bäst att du sätter fart. Till att börja med bygger man småsaker – en yxa, en liten eld och så. Men så småningom börjar man sätta ihop med komplicerade saker. Bygg ett litet läger. Ge dig ut på jakt efter mat och material. Utvidga lägret. Leta mer mat. Gör vad som krävs för att överleva. Om du dör – vilket du kommer göra, det finns otaliga sätt att dö på… – får du börja om. Det finns ett flertal karaktärer att låsa upp. Alla har olika specialförmågor. Någon är immun mot eld, en annan extra stark. Det gäller att hitta sin spelstil och sin favorit.

Grafiken är mysig och enkel och skapar en bra känsla. Den känns tecknad. Ljudbilden är också utmärkt och förhöjer stämningen enormt. Musiken är alldeles underbar. Spelmekaniken är en blandning av pussel, crafting och lägger stor tyngd vid utforskning. Världen man spelar i slumpgenereras varje omgång, så det blir aldrig enformigt och man riskerar aldrig att tröttna för att man lärt sig världen. Dessutom släpps nya uppdateringar lite då och då. Den senaste innehåller grottor om jag inte missminner mig. Jag har dock inte hunnit med att utforska det än.

Varje ny omgång lär man sig någonting nytt. Oftast genom hur man dog förra omgången. På så sätt läggs det hela tiden på nya lager av taktiker man använder sig av eller testar, och spelet får ett väldigt djup. Ska man satsa på ett stort läger eller flera små? Var är bästa stället att bygga lägret? Hur snabbt ska man börja ta fram nya verktyg? Ska man utforska stora områden för att hitta den ultimata platsen att slå läger på eller ska man få det gjort så tidigt som möjligt? Varje speltillfälle ställer nya frågor. Det blir liksom inte tråkigt. Liksom gårdagens tips går Don’t Starve att köpa på Steam. Det är inte särskilt dyrt, men det är grymt värt pengarna.

Speltips: FTL

Firefly. Battlestar Galactica. Stargate. Och andra serier om rymdskepp. Visst har du alltid velat vara kapten på ett du också? Nu har du chansen. Subset Games har utvecklat ett spel vid namn FTL (Faster Than Light). I FTL får du ta kommando över ett rymdskepp. Sedan ska du ta dig från ena änden av rymden till den andra. På vägen möter du andra skepp, gör små uppdrag och strider. Du plockar ihop en besättning och utrustar skeppet. Ser till att du har tillräckligt med ammunition och bränsle och att du håller dig undan från rebellflottan som ligger hack i häl och som är helt inställda på att döda dig. Döda dig mycket. Och döda dig hårt.

FTL är svårt. Om du dör, då dör du. Och du kommer dö. Ofta. Och då får du börja om. Med ett nytt skepp och en ny besättning. Det är skoningslöst.

Kontrollerna kan till en början verka komplicerade, och allt verkar väldigt plottrigt och rörigt. Men man lär sig snabbt. Och snart skickar man två män för att ta hand om en inkräktare samtidigt som man tömmer några rum på luft för att kväva en eld som en av motståndarskeppets laserstrålar startat. Detta på samma gång som man laddar upp sina egna kanoner och riktar in sig på motståndarens vapensystem och avfyrar en missil mot deras sköldsystem. Det kan bli en aning kaosartat emellanåt. Tack och lov kan man pausa spelet när som helst och dela ut kommandon. Man behöver verkligen en andningspaus då och då.

Det finns nio skepp. Ett som man börjar med och åtta stycken att låsa upp. Jag har bara lyckats låsa upp ett enda än så länge. Alla skepp har olika styrkor och svagheter och det gäller att lära sig många olika taktiker för att kunna använda dem.

Den stora svagheten spelet lider av är dock bristen på taktik i strider. Eller… det finns hur många taktiker som helst. Men hittar man en som fungerar bra tenderar man att köra med den spelet igenom. Varje gång man spelar. Det är lite trist. Det hade varit trevligt om det hade varit lite mer varierat i hur man kunde agera i striderna. Jag satsar oftast hårt på att slå ut motståndarens vapensystem, därefter håller jag deras sköldar nere. Det brukar räcka. Syre, motorer, läkesalen och de andra rummen kan man ofta låta bli att tänka på. Det är lite synd.

Men i det stora hela är FTL ett superbt spel. Det är lätt att lägga många timmar på det. ”Bara några hopp till. Ett system till bara, sedan ska stänga av.” Jag gillar det skarpt. Och ni borde verkligen testa det. Finns på steam. Som det mesta andra. Här är länken till det. Varsågod.

Kårarbete och Nyckelringsrollspel

I dag var första dagen på mitt nya jobb. Det ärofyllda uppdraget som vice ordförande i Studentkåren i Borås. Eller ja… Åtminstone min första dag under den månad som jag har på mig att lära upp mig och gå bredvid. Det var trevligt. Inte så värst annorlunda gentemot mitt tidigare kårengagemang. Gå på möten. Skriva några lappar. Läsa ett dokument. Prata med någon student. Som tidigare, fast mer. Jag gillar’t. Skönt med ett arbete som kräver något intellektuellt också.

När jag kom hem fann jag en glad överraskning. Jag hade fått post. Jag ha ett bra tag haft ögonen på ett rollspel. Ett litet sådant. Kanske det minsta. Men det var inte förrän Åsa Roos gästade podcasten Nördigt som jag på allvar blev intresserad. Så jag beställde det.

Nyckelringsrollspelet, av Åsa Roos

Under en snabbt hopplockad middag från ICAs salladsbar skummade jag igenom det. Det verkar mysigt. Inte alltid jättetydliga regler, men inga stora frågetecken. Får helt klart testa det med lite folk snart. Hojta till om ni är intresserade. Man behöver några T6 (sexsidig tärning), ett papper och en penna. Uppdragen kan göras på plats och kräver inte alls mycket förberedelse. En spelomgång tar kanske runt en timme. Känns som ett ypperligt spel om man är några personer som inte riktigt vet vad man ska hitta på. Det enda jag har att anmärka på att jag gärna skulle sett att pappersbitarna var laminerade eller gjorda av ett material som man inte behöver vara lika rädd om. Jag skulle vilja ha med det i vått och torrt, men i nuläget riskerar det att skada det rätt rejält. Och det vore ju hemskt tråkigt. Vad säger du, Åsa – dags att fixa en lyx-utgåva? Jag skulle köpa det. Och om ni också vill köpa det (Vilket ni vill. Titta på det liksom, urgulligt!) kan ni göra det här! O Discordia.

Nu är det dags att fortsätta skriva en fantastisk rapport om hur man kan konvertera data från en relationsdatabas till RDF-form och varför det kan vara en bra idé att ha data presenterade (och lagrade) i grafer i stället för i tabeller i vissa sammanhang. Och jag har hittat ett intresse i den semantiska webben. Det verkar ju vara en rätt bra idé. Det där med att saker hänger ihop liksom. Jag är för.